Konstig dag
Igår var det en konstig dag
allt gick upp och ner..
Dagen började med ett studiebesök på AVC
vilket jag kunde fått slippa efter 4veckor där
men icke!
De hade precis haft ett hjärtstopp med dödlig utgång
och jag kände att det blev jobbigt..
När vi skulle gå därifrån stod anhöriga utanför och grät..
Å, jag blev så ledsen för deras skull
ville bara krama dom
Fast det kan man ju inte med!
samtidigt kom precis allt tillbaka till mig igen
Som tur var åt jag lunch med Hanna och fick prata av mig
Sen åkte jag och barnen till mamma för att fixa med post
och mata fiskar
Det första var att bussen kom samtidigt
och jag tänker
-Å, Henke kanske är med bussen
Sen slog det mig
Nej, lilla du
Det var jobbigt!
Sen kom jag inte in i huset för låset kärvade
men till slut så!
Sen när vi skulle gå kunde jag inte låsa
Jag ville bara ställa mig och skrika
var så arg och ledsen
När vi skulle upp för backen så gick det inte
för det var så halt!!
Jag tänkte
Är det något som ska fungera idag??
Med lite grus på isen kom jag precis, precis upp!
Inne hos mamma var vi med om något konstigt
nu kommer nog några tror att jag är lite knäpp..
Jag och Barnen stod i ena sidan av köket
De letade kakor..
Jag tittade mot fönstret och då började gardinen svaja..
precis som om det var någon som lyfte undan den för att se vad som var bakom
Jag trodde att det bara var inbillning
så jag frågade Bella om hon såg det oxå
Och det gjorde hon..
Försökte hitta en logisk förklaring
men nej det var ingen där och inget drag
Kanske det var lillebror?
Eller jag kanske vill att det skulle vara han?
Ser framför mig hur han skrattar när allt bara krånglade för mig..
om han nu var där..
Ja jag får nog aldrig veta..
Hej!
Klart att det var din bror som var där... det kan jag sätta vad som helst på att det var. Han var säkert där och ville visa sig att han är där med er. Därför jag skriver detta är pga att det har även hänt och händer mig lite då och då.
För ca ett halvår sen, omkom en av mina bästa vänner som även är min svåger. Han blev påkörd nere i Grekland när han och min syster var där på semester.
Jag vet på ett ungefär vad ni går igenom å det gör så ont i mitt hjärta att ni har fått gå igenom samma procedur som jag och min familj har fått göra. Först å främst är allt sånt här så otroligt orättvist och man märker hur kort livet kan vara å så himla skört. Däremot är jag otroligt imponerad över vad vi människor orkar med. Man klarar av mycket mer än vad man tror. Vi alla som har råkat ut för en enorm tragedi klara det, men vägen "tillbaka" är och kan vara otroligt krokig.
Vi har varit med om många olika saker då vi vet att Peter är med oss, vid flera olika tillfällen, å vi tycker det är en trygghet, inte bara för oss vuxna utan även för hans tre barn.
Om jag ska ge er några tips, som det egentligen inte går att göra men som har hjälpt oss väldigt mycket är att prata om honom (din bror) dagligen, låt han var med i er vardag så tror jag att sorgearbetet kommer gå något lättare. Sen även måste ni ge tid att sörga, olika människor sörger olika länge och på olika sätt. Det har man verkligen lärt sig nu.
Förstår att hela processen innan begravningen är helt förskräcklig så jag sänder alla styrkekramar jag kan till dig och din familj.
Häls Cicci (Malin Sandersson kompis)
