I förra veckan blev jag så arg på mina kära små flickor...
Dom bråkade om deras nintendo DS
vilket har blivit väldigt vanligt..
och bråken är så löjliga, spela varannat liv säger jag
hmm, hur svårt kan det vara?
Väldigt svårt verkar det som ialla fall hemma hos oss!

När dom bråkade förra veckan så blev jag så trött och arg på det hela
så jag tog nintendot och förbjöd det en vecka

Igår hade det gått en vecka..
Nintendot gick inte att hitta!!
Jag sa att jag la det i skåpet ovaför kaffebryggan
men ingen hittade det
Jag jobbade på kvällen och Bella smsa och ringde flera gånger
och undra ifall jag lagt det någon annanstans
nä inte vad jag minns..

Så började jag bli rädd för mig själv..
Börjar jag bli gammal och senil?
Var har jag lagt det??
la jag inte det i skåpet?
jag har väl inte slängt det?

Även jag letade när jag kom hem på det mest konstigaste ställen
 men lyckades inte finna det
och så hemsk jag kände mig...
att jag slarvat bort deras nintendo!

Men när Martin kom hem imorse och tittade en gång till i skåpet
Där vi alla hade letat flera gånger om
helt plötsligt låg det där.. gömt bakom ett par laddare..
men inte låg det där igår.. jag tyckte att jag letade väldigt noga..
hmm, väldigt mysko!

Den glada nyheten är att mina flickor är glada på mig igen
för jag hade inte slarvat bort nintendot
och jag är inte gammal och senil
nu kanske dom inte bråkar om nintendot mer... för den kan visst försvinna..!!